Samarbetssvårigheter och gemensam vårdnad

Vad innebär gemensam vårdnad?

Kort sagt innebär gemensam vårdnad att vårdnadshavarna tillsammans har ett ansvar för barnets personliga förhållanden. De ska tillsammans se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare ansvarar även för att barnet får den tillsyn som behövs utifrån barnets ålder och övriga omständigheter. 

I praktiken innebär den gemensamma vårdnaden vanligtvis att föräldrarna gemensamt ska komma överens om olika frågor som rör barnet och tillsammans se till att barnet mår bra.

Vad krävs för att två föräldrar ska kunna ha gemensam vårdnad?

När domstolen ska avgöra om vårdnaden ska vara gemensam eller inte ska domstolen särskilt beakta föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet. Om en förälder brister i omsorgen på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling ska vårdnaden ändras då tingsrätten betraktar föräldern som olämplig. Vid bedömningen ska domstolen även ta hänsyn till vad som betraktas som barnets bästa i den rådande situationen. Domstolen ska därför särskilt beakta risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp, att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar, att barnet riskerar att fara illa samt barnets behov av en god och nära kontakt med båda föräldrarna. Om domstolens bedömning kring vad som motsvaras av barnets bästa inte är samstämmig med konsekvenserna av att besluta om gemensam vårdnad kommer vårdnaden i stället att anförtros en förälder ensam. Domstolen kan inte heller besluta om gemensam vårdnad om båda föräldrarna motsätter sig det.

Under vilka förutsättningar omöjliggör samarbetssvårigheter gemensam vårdnad?

Alla ärenden som gäller barn har individuella omständigheter vilket gör det svårt att förutse utfallet i domstol innan samtliga faktorer är kända. En gemensam vårdnad förutsätter dock normalt att föräldrarna kan ha ett någorlunda konfliktfritt samarbete i frågor som rör barnet. Det innebär inte att föräldrarna alltid måste ha samma åsikt, men åsikterna ska kunna hanteras på ett sätt som inte drabbar barnet. Om föräldrarnas samarbete inte är sådant att meningsskiljaktigheter kan lösas utan att barnet drabbas så omöjliggör samarbetsproblemen en gemensam vårdnad. I dessa fall behöver en förälder därmed få ensam vårdnad då det betraktas som det bästa för barnet. Tingsrätten menar att barnets situation förbättras av att endast en förälder fattar beslut rörande barnet.

Vid bedömningen av föräldrarnas samarbetsproblem tar domstolen även hänsyn till om problemen verkar vara tillfälliga och kan lösas över tid eller om samarbetsproblemen inte kan anses vara av övergående natur. Samarbetsproblemen ska därmed vara så pass allvarliga att problemen påverkar barnet, de ska anses vara av den dignitet att de har en varaktighet. I dessa fall kan tingsrätten anförtro vårdnaden till en förälder ensam.