Egenmäktighet med barn

Att kvarhålla barn

Att vara förälder till ett barn innebär ett långt och stort åtagande gentemot främst barnet men även den andre förälder. Det innebär att det är barnets rätt till båda föräldrarna som ska vara primärt och vägledande när det gäller vårdnad, boende och umgänge. Det är dock inte alltid som det fungerar fullt ut utan det händer att en förälder kan göra sig skyldig till brott, trots att denna är av övertygelsen att det är förenligt med barnet bästa att agera på så sätt eller faktiskt tror att den har mandat att behålla barnet hos sig.

Föräldern kan exempelvis uppfatta att situationen hos den andre föräldern är undermålig varpå föräldern anser att det finns fog för att skydda barnet gentemot den andre föräldern och hålla kvar barnet. Det kan också vara så att barnet inte vill till den andre föräldern och att den kvarhållande föräldern inte tillräckligt väl försöker att motivera barnet till kontakt eller umgänge med den andre föräldern.

Intention om att varaktig skilja barnet från vårdnadshavaren

Brottsbalken reglerar i 7 kap. 4 § att den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som har vårdnaden om barnet ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet bedöms som grovt i sin karaktär så är straffskalan i stället 6 månader till högst 4 års fängelse.

Brottsbalken tar inte ställning för huruvida barnet vill stanna hos föräldern som kvarhåller det eller inte utan det är den vuxnes ansvar att se till att barnet återförs. Egenmäktighet är således ett brott som sker i relation till barnets vårdnadshavare och inte ett brott mot barnet. Det är avsikten att varaktigt skilja barnet från sin vårdnadshavare som är att betrakta som brottsligt. För det fall att föräldern gör vad den kan för att återföra barnet så finns det inte längre en intention om att skilja barnet från sin vårdnadshavare och det blir svårare för åklagaren att påvisa straffansvar.

Att bortföra barn

Även en vårdnadshavare kan dömas för brottet egenmäktighet gentemot en annan vårdnadshavare dock ser ansvarsfrågan lite annorlunda ut än när det är en förälder utan vårdnad som kvarhåller barnet. Det handlar inte längre om att skilja barnet från sin vårdnadshavare utan att bortföra barnet utan att ha beaktansvärda skäl. Det han handla om att hålla barnet dolt för den andre vårdnadshavaren, kanske på en annan ort eller i ett annat land. Det är inte tal om ett bortförande om vårdnadshavaren håller barnet på en plats dit det ursprungligen fördes i samförstånd. En vårdnadshavare som enbart håller kvar ett barn kan således inte dömas för egenmäktighet. Det som utgör beaktansvärda skäl bedöms närmare i praxis.

Barnets bästa är vägledande

Barnet har rätt till sin vårdnadshavare och ett agerande som innebär att barnet skiljsfrån en vårdnadshavare står normalt i strid med barnets bästa. Barnets rättigheter har stärkts i och med att barnkonventionen alltmer ska styra praxis men tingsrätten kommer givetvis att göra en individuell prövning i varje enskilda fall.